I dag tänker jag på skönhet..

När vi står där framför spegeln och känner oss fetast och fulast i världen så måste vi inse att det ligger en biljondollars industri bakom dem tankarna. Varenda tidning, vartenda reklamutrymme pumpar oss fulla med dem tankarna. Varje retuscherad bild skapar ångest hos oss som konsumerar skiten.

Alla av oss är slavar under det här, även jag, även du som har lätta och lagoma lår.
Förljugna bilder, förljugna idéer om vårt eget värde som kommer till oss när vi känner oss svaga och små.

Verklig skönhet är ett ljus i själen. Det är jag övertygad om och har många års fältstudier som jag kan basera det på. Jag är nämnligen fältantropolog, visserligen amatör, men ändå en hängiven människoskådare. Jag älskar att sitta och titta på människor, helst på tågstationer.

De allra flesta människor är så vackra: den stressade affärsmannen, den tjocka farmodern som suger på sina halspastiller, tjejgänget som alla ser ut som kopior av varandra som drar förbi.
Alla är upplysta av en inre glöd, en inre animering. Ser jag någon gång en oattraktiv människa så har det inget med dennes yttre att göra, bara det att "ljuset" har släckts hos den personen.

Edith Södergran vet vad jag snackar om, hennes dikt "Skönhet" nämner just den här glöden.

"Vad är skönhet? Fråga alla själar -
skönhet är varje överflöd, varje glöd, varje överfyllnad och varje stort armod; skönhet är att vara sommaren trogen och naken intill hösten......"

Vår verkliga skönhet har inget att göra med vad vi använder för ansiktskräm eller våra celluliter eller att vi bär den senaste Burberry sjalen eller din parfym som reklamen vill få oss att tro. Det har inget att göra med extrakilon (för Skönhet är varje överflöd! Yes! Heja Edith!).
Det har med din inre glöd att göra, det där ljuset som det är så lätt att vi sätter under skäppan på grund av att vi lyssnar på andras idéer om hur vi bör se ut.

Bok- och Biblioteksmässan

Jahapp, nu är jag tillbaka på jobbet.

I tre dagar har jag varit på resande fot, sovit på hotell, ätit gott och sprungit omkring på Bokmässan i Göteborg. Det gick över förväntan bra att resa, jag följde de råd som jag fick på yrsel.com om åksjuka och klarade mig från den. Fast visst var det hektiskt på mässan och jobbigt att sitta sex timmar på ett tåg. Nu är man ju äldre och smartare så jag åt och drack och vilade mycket, det är lätt hänt att man glömmer bort såna viktiga saker i det kaos och myller som det är därnere.

Men det var det värt. Mässan är en total upplevelse när det gäller allt inom bok och bibliotek. Jag har sett en massa kändisar, köpt en massa böcker och fått en massa nya intryck.
Bäst var ändå Annika Lantz när hon berättade om sin bok 9 och en halv månad. Vilken rolig människa!

I dag vill jag säga något om skatter

Läste i dagens Metro att (tvi) Nya Moderaterna vill sänka inkomstskatten med 37 miljarder kronor...

(Jaha, ska detta få oss att jubla eller?)


....samtidigt som man planerar att först halvera och sedan helt slopa förmögenhetsskatten.

(Va?)

Säga vad man vill om den gamla kommnismen men grundidéen tycker jag är vacker. "Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Har man en förmögenhet så kan man betala mer i skatt än alla vi andra vanliga. Så att slopa förmögenhetsskatten är inget beslut jag applåderar.

Jag betalar glatt mina skatter och vill inte ha sänkt inkomstskatt. Jag vill hellre ha ett rättvist, fungerande samhälle. Jag vill inte ha det som i USA, där folk får jobba dubbla jobb för att kunna sända sina barn till skolan, där en sjukdom kan ruinera dig och få dig att förlora allt, där bara de som är rika har makt.

Jahaja, vad kan man säga om ..

Jahaja, vad kan man säga om valresultatet? Förrutom att Darth Reinfeldt säkert sitter och skrockar glatt åt att hans onda imperium vinner mark.

I dag satt jag en stund

I dag satt jag en stund och mediterade i backen bakom mina föräldrars hus. Det är mitt absoluta favoritställe i hela vida världen. Visst finns det säkert mer fascinerande platser med vackrare vyer, men för mig finns det inte en mer skönare plats än den här pulkabacken.

Man får sitta helt själv i en grön oas, mitt inne bland bebyggelse. Det enda man ser är blå himmel och grönt gräs och gröna träd. Det enda man hör är vindens sus i löven.

Min katt, Ferris, ligger och sover någonstans i gräset och kommer fram för en liten kelstund om man ropar på honom.

Jag sitter alltid här en stund när jag är hemma hos föräldrarna för att samla kraft och känna mig som ett med naturen.

I natt drömde jag om...

Barbara Kingsolver sa en gång:

"People's dream are made out of what they do all day.
The same way a dog that runs after rabbits,
will dream of rabbits.
It's what you do that makes your soul,
not the other way around."

Intressant tanke.

Är det därför jag drömde att Alliansen (den borgerliga) var det onda Imperiet i stjärnornas krig
och Vänsterpartiet var Jedi-krigarna.
Fredrik Reinfeldt var Darth Reinfeldt. Han hade på sig Darth Vader hjälmen och sa "Lars Ohly, I am your father".

Jag cyklar förbi en affish med "Nya moderaterna" varje morgon och läste en bok som handlade om två stjärnornas krig-nördar i går. Dessutom kommer jag att rösta på vänsterpartiet.

Allt fanns med i min dröm.

I morse så lade jag...

I morse så lade jag in min släkt i den utmärkta siten genvägar.nu. Där kan man bygga sitt eget släktträd.

I 1700-talets början kom min förfader Lassi (Pieksämäen Lassi) som kallades "Lassi från Pieksämää" som dräng till Storbondens Hannilas gård och förälskade sig i deras yngsta dotter Kaisa. Det här omaka paret var naturligtvis något det skvallrades om runt i orten. Det här var en högst förbjuden romans mellan Storbondens dotter och en simpel dräng.

Ännu mera späddes skvallret på när det skulle bli giftermål mellan dessa två i februari månad. Normalt gifte man sig på hösten och det tidigt lagda giftermålet tydde på att Kaisa var med barn och detta var ett sätt att rädda släktens ära.

Deras dotter Anna föddes sen i juli månad. Ingen av medlemmarna i Kaisas familj stod med som faddrar på dopattesten vilket tydde på att förhållandet fortfarande inte sågs med blida ögon av dem.

De flyttade så småningom till Patana där de byggde hemman och fick flera barn bland annat min farfars farfars farfars far - Lassi Lassinpoika Kellokoski ent. Patana.

Kaisa dog en lördag den sjunde januari 1744 och Lassi dog två dagar senare på måndagen den nionde januari 1744, romantikern i mig säger att han dog av sorg över sin älskade Kaisa.

Det är fascinerande hur mycket dramatik, sorg och glädjeämnen man kan utläsa ur ett enkelt släktträd. Så mycket liv som gick före mig.

I natt så tänkte jag på det här med ...

I natt så låg jag och tänkte på olika saker jag skulle vilja skriva om. Jag fick en massa idéer, fast de allra flesta handlar bara om alla dumjävlar som man stöter på här i livet. Jag har insett att ju äldre jag blir desto mer antisocial och misantropisk blir jag. För att låna en fras från Justin från den Amerikanska Queer as Folk "I'm not antisocial, I just can't stand people".

Men så låg jag där och tänkte på det där med öde och slump. Jag tror inte på ödet. Jag ska tala om varför: mitt under brinnande krig i forna Jugoslavien fick jag höra en nyhetsrapport på TV. En grupp serbiska soldater hade brutit sig in på ett BB någonstans i Bosnien. Där hade de börjat slänga ut de nyfödda barnen från andra våningen ut genom fönstret (är det konstigt att man är misantrop?). Jag vägrar att tro att det är någons öde att som nyfödd bli utslängd ur ett fönster.

Jag tror på slumpen. Det är en slump att vi föds. Att just mina eller dina föräldrar träffades och tycke uppstod, att just den gången som de hade sex så möttes just det där ägget och den här spermien varandra och du blev till. Det är en slump att just vår planet har den där lilla tunna hinnan med atmosfär så att liv kan finnas här. Mycket av det som händer oss i våra liv är slumpartat.

Att tro på ödet tror jag är en del av vår hjärnas sätt att vara. Vi vill gärna tro att vi är speciella, att det finns en mening med allt, att det finns något högre och bättre än oss själva. Det är bara så vi är funtade. Vi vill vara utvalda av den där människan som vi förälskar oss i eller att det var meningen att just jag skulle få det där toppjobbet.

Saker som jag funtsar på idag är alltså:
Förminskas det som är speciellt med just mig om jag inte skulle vara utvald av ödet?
Blir mitt liv mindre värt om det inte finns en högre mening?
Är det mer trösterikt att säga "det finns en mening med allt" än att säga "det som hände var rena slumpen"?
Tar jag mer ansvar för mitt liv om jag inser slumpens betydelse?

Idag vill jag säga något om civilkurage..

Är det något jag tycker väldigt illa om är det frasen ”Det var inte jag!” eller någon av dess varianter ”Jag har inte gjort något”, ”Jag har inte sagt något”.

Det här en reflexmässig bortförklaring vi hör från både barn och vuxna i alla typer av ”sticky situations”. Även om vi kommer på någon med fingrarna i syltburken hör vi den här urusla bortförklaringen. De kan stå där med en rykande pistol och det funkar ändå att säga ”Nej, vadå, jag har inte gjort nåt!”

Det här är symptomatisk för en nation där gemene man har dåligt civilkurage. Där ingen är rakryggad nog att stå för sina handlingar. Där vi gång på gång ser att det går att komma undan konsekvenser och straff. Där du kan sitta med kladdiga, syltiga fingrar och ingen ändå har kurage nog att säga ifrån.

Nästa gång du känner att du gärna vill ploppa ur dig ett ”Det var inte jag!” tänk efter!
Kanske du ändå på något sätt påverkade situationen, även om det nu inte var dina fingrar som girigt närmade sig syltburken? Kanske stod du brevid och var tyst när du skulle ha sagt ifrån?

Kanske ditt tysta stöd var det som krävdes för att syltsnyltaren vågade eller kunde stiga över den där inre linjen mellan rätt eller fel?

Kanske pinglade det en liten inre klocka inombords som sa ”Det här är fel” MEN du agerade inte för att det är läskigt att säga ifrån.

Visst, det är läskigt men också livsviktigt att följa sin inre röst. Den där inre klockan som kallas för intuition eller moral eller civilkurage. Den dagen den tystnar så lever vi farligt.
Det är farligt för dig att ständigt töja på dina gränser för vad som är rätt och fel, så gör inte det. Gå inte med på att stillatigande se på och försvara dig inte med ett uselt ”det var inte jag!”

Om det inte var du, fråga dig själv - Hur kunde jag ha påverkat den här situationen? Kunde jag ha sagt ifrån? Gav jag mitt tysta samtycke till vad som skedde? Gick jag därifrån om jag inget kunde göra? Vägrade jag att ställa upp på detta? Visade jag med ord och handling vad jag tyckte? Kan jag stå för konsekvenserna om saker och ting går överstyr?