I natt så tänkte jag på det här med ...

I natt så låg jag och tänkte på olika saker jag skulle vilja skriva om. Jag fick en massa idéer, fast de allra flesta handlar bara om alla dumjävlar som man stöter på här i livet. Jag har insett att ju äldre jag blir desto mer antisocial och misantropisk blir jag. För att låna en fras från Justin från den Amerikanska Queer as Folk "I'm not antisocial, I just can't stand people".

Men så låg jag där och tänkte på det där med öde och slump. Jag tror inte på ödet. Jag ska tala om varför: mitt under brinnande krig i forna Jugoslavien fick jag höra en nyhetsrapport på TV. En grupp serbiska soldater hade brutit sig in på ett BB någonstans i Bosnien. Där hade de börjat slänga ut de nyfödda barnen från andra våningen ut genom fönstret (är det konstigt att man är misantrop?). Jag vägrar att tro att det är någons öde att som nyfödd bli utslängd ur ett fönster.

Jag tror på slumpen. Det är en slump att vi föds. Att just mina eller dina föräldrar träffades och tycke uppstod, att just den gången som de hade sex så möttes just det där ägget och den här spermien varandra och du blev till. Det är en slump att just vår planet har den där lilla tunna hinnan med atmosfär så att liv kan finnas här. Mycket av det som händer oss i våra liv är slumpartat.

Att tro på ödet tror jag är en del av vår hjärnas sätt att vara. Vi vill gärna tro att vi är speciella, att det finns en mening med allt, att det finns något högre och bättre än oss själva. Det är bara så vi är funtade. Vi vill vara utvalda av den där människan som vi förälskar oss i eller att det var meningen att just jag skulle få det där toppjobbet.

Saker som jag funtsar på idag är alltså:
Förminskas det som är speciellt med just mig om jag inte skulle vara utvald av ödet?
Blir mitt liv mindre värt om det inte finns en högre mening?
Är det mer trösterikt att säga "det finns en mening med allt" än att säga "det som hände var rena slumpen"?
Tar jag mer ansvar för mitt liv om jag inser slumpens betydelse?