Idag vill jag säga något om civilkurage..
Är det något jag tycker väldigt illa om är det frasen ”Det var inte jag!” eller någon av dess varianter ”Jag har inte gjort något”, ”Jag har inte sagt något”.
Det här en reflexmässig bortförklaring vi hör från både barn och vuxna i alla typer av ”sticky situations”. Även om vi kommer på någon med fingrarna i syltburken hör vi den här urusla bortförklaringen. De kan stå där med en rykande pistol och det funkar ändå att säga ”Nej, vadå, jag har inte gjort nåt!”
Det här är symptomatisk för en nation där gemene man har dåligt civilkurage. Där ingen är rakryggad nog att stå för sina handlingar. Där vi gång på gång ser att det går att komma undan konsekvenser och straff. Där du kan sitta med kladdiga, syltiga fingrar och ingen ändå har kurage nog att säga ifrån.
Nästa gång du känner att du gärna vill ploppa ur dig ett ”Det var inte jag!” tänk efter!
Kanske du ändå på något sätt påverkade situationen, även om det nu inte var dina fingrar som girigt närmade sig syltburken? Kanske stod du brevid och var tyst när du skulle ha sagt ifrån?
Kanske ditt tysta stöd var det som krävdes för att syltsnyltaren vågade eller kunde stiga över den där inre linjen mellan rätt eller fel?
Kanske pinglade det en liten inre klocka inombords som sa ”Det här är fel” MEN du agerade inte för att det är läskigt att säga ifrån.
Visst, det är läskigt men också livsviktigt att följa sin inre röst. Den där inre klockan som kallas för intuition eller moral eller civilkurage. Den dagen den tystnar så lever vi farligt.
Det är farligt för dig att ständigt töja på dina gränser för vad som är rätt och fel, så gör inte det. Gå inte med på att stillatigande se på och försvara dig inte med ett uselt ”det var inte jag!”
Om det inte var du, fråga dig själv - Hur kunde jag ha påverkat den här situationen? Kunde jag ha sagt ifrån? Gav jag mitt tysta samtycke till vad som skedde? Gick jag därifrån om jag inget kunde göra? Vägrade jag att ställa upp på detta? Visade jag med ord och handling vad jag tyckte? Kan jag stå för konsekvenserna om saker och ting går överstyr?
Det här en reflexmässig bortförklaring vi hör från både barn och vuxna i alla typer av ”sticky situations”. Även om vi kommer på någon med fingrarna i syltburken hör vi den här urusla bortförklaringen. De kan stå där med en rykande pistol och det funkar ändå att säga ”Nej, vadå, jag har inte gjort nåt!”
Det här är symptomatisk för en nation där gemene man har dåligt civilkurage. Där ingen är rakryggad nog att stå för sina handlingar. Där vi gång på gång ser att det går att komma undan konsekvenser och straff. Där du kan sitta med kladdiga, syltiga fingrar och ingen ändå har kurage nog att säga ifrån.
Nästa gång du känner att du gärna vill ploppa ur dig ett ”Det var inte jag!” tänk efter!
Kanske du ändå på något sätt påverkade situationen, även om det nu inte var dina fingrar som girigt närmade sig syltburken? Kanske stod du brevid och var tyst när du skulle ha sagt ifrån?
Kanske ditt tysta stöd var det som krävdes för att syltsnyltaren vågade eller kunde stiga över den där inre linjen mellan rätt eller fel?
Kanske pinglade det en liten inre klocka inombords som sa ”Det här är fel” MEN du agerade inte för att det är läskigt att säga ifrån.
Visst, det är läskigt men också livsviktigt att följa sin inre röst. Den där inre klockan som kallas för intuition eller moral eller civilkurage. Den dagen den tystnar så lever vi farligt.
Det är farligt för dig att ständigt töja på dina gränser för vad som är rätt och fel, så gör inte det. Gå inte med på att stillatigande se på och försvara dig inte med ett uselt ”det var inte jag!”
Om det inte var du, fråga dig själv - Hur kunde jag ha påverkat den här situationen? Kunde jag ha sagt ifrån? Gav jag mitt tysta samtycke till vad som skedde? Gick jag därifrån om jag inget kunde göra? Vägrade jag att ställa upp på detta? Visade jag med ord och handling vad jag tyckte? Kan jag stå för konsekvenserna om saker och ting går överstyr?
0 Comments:
Post a Comment
<< Home