Donation till Gävle katthem

Idag ska jag åka förbi Gävle Katthem och skänka kattgrejer till dem till Ferris minne.

INFJ

Jag har testat mig med MBTI-testet för att ta reda på vilken personlighetstyp jag är. Jag fick svaret att jag är en INFJ, detta är den ovanligaste personlighetstypen, bara en procent av befolkningen är INFJer. Jag har alltid känt mig udda och nu har jag fått förklaringen. Ju mer jag läser på om detta så är det fantastiskt hur bra det stämmer in på mig.

INFJ står för Introversion iNtuition Feeling Judging. Personlighetstypen kallas för också
"terapeuten" (The Counselor).

Introversion stämmer definitivt in på mig. Jag har ett rikt inre liv, är en drömmare med kreativitet och visionär förmåga. Jag hämtar kraft i enslighet. Är jag för länge med andra människor så töms jag på energi och har ett stor behov av att få vara ensam och ifred.
Däremot är jag så intresserad av människor att jag kanske framstår som utåtriktad och har ett utåriktat känsloliv.

Intuition är något som är typiskt för mig. Jag har en förmåga att se saker som ingen annan har.
Jag har misstänkt det länge, för jag har andra minnen av saker som har hänt än andra människor som också var där. Jag trodde jag hade ett dåligt minne men har nu insett att jag bara har ett annorlunda minne. Jag minns inte kronologi eller faktiska detaljer däremot minns jag hur stämning och atmosfär var och hur jag mådde och hur folk relaterade till varandra.
Jag kan "se" hur saker hänger ihop och känna in stämningar.

Andra saker som stämmer in på mig som är typiska för INFJer.

Många INFJ kör inte bil..eller gör det väldigt motvilligt.
(Jag har inte ens körkort.)

Deras karaktäristiska gångart är små, korta steg och huvudet hållen högt.
(Så går jag!)

De planerar framåt och tycker om att föra listor och ha system.
(Jag skulle vara lost utan min dagliga journal och skriver listor om allt.)

Nu måste jag gå och öppna biblioteket ...men jag skriver mer sen..

11 år

Tittade i min kattpärm igår och lade märke till datumet över den första bilden. 980825, det datumet kom katterna till mig....och nu fick Ferris somna in på 090825....det var inte planerat men prick 11 år var han min katt.

Under dessa elva år har jag hyssat och vyssat, burit tills armarna varit helt slut, inte fått gå på toaletten ensam, torkat kräks, bannat när det har varit nödvändigt och uppmuntrat när det har behövts. Jag har haft hans lilla suckande och skakande kropp tryckt mot min när han haft feber, då ville han ligga jätte, jätte, jättenära. Jag har kammat och tvättat, matat och rengjort efter honom. Jag har aktiverat och lekt med honom, ibland såg han mest road ut när jag sprang efter bollar och tygråttor. Visst har han väckt mig ofta....ibland bara för att säga "Hej, Matte!"
Men det har bara varit ett kärt besvär.

Jag tog beslutet baserat på hans hälsa inte min! På slutet hade han svårt att hoppa upp i sängen och han missade knäet om han försökte hoppa upp. Jag förstår att för nån annan kan det ha varit svårt att se men med samma ögon som jag kunde se om han var sjuk, hungrig eller uttråkad så såg jag hur ont han hade. Ändå känner jag tvivel inför mitt beslut och pendlar mellan avgrundsdjup sorg och otrolig tacksamhet för dessa 11 år.

Ferris

I går när jag låg och var lite ledsen i ögat så kom jag att tänka på alla roliga minnen som jag har av mina små kissekatter. Som den gången när jag hade köpt en Raskerlimpa till frukost. Under natten hörde jag lite morrande och hur nån levde om i köket. När jag kom ut låg det Rasker över hela golvet och på det som var kvar av limpan satt det en liten svart kattunge och övade anfallsteknik.

Eller den gång när Ferris fastnade i ett träd högst upp. Han kom varken ner eller upp och runt stammen och alla grenarna satt det utdragbara kopplet. Jag var tvungen att gå hem med Musen, klättra upp i trädet, koppla loss kopplet från selen och bära hem Ferris. Kopplet? Det sitter nog fortfarande kvar i det trädet och lärdomen är: Använd aldrig Flex-koppel på en katt.

Eller den gången Ferris fastnade i ett annat träd. Det var fyra meter stam och en klyka högst upp. Han satt där och jamade förtvivlat. Jag övade tidigt in kommandot "Hoppa ner på axeln". Vilket är praktiskt när det gäller katter som vill ligga på höga spanytor. Så jag gjorde tecknet för "Hoppa ner på axeln". Det var så högt att han inte vågade. Jag lockade och pockade och snart stod grannarna och tittade ut genom fönstren. Jag hämtade min cykel och försökte komma högre upp..men det gick inte heller. Till sist hämtade jag kökspallen och stod där och lyfte upp den mot trädtoppen....folk som gick förbi tittade intressant. Nu gjorde Ferris ett vakert cirkushopp ner på pallen! Succé.

Han kunde säga "mamma" och ibland tittade han upp på dig och sa "Mu"...tänk om han hade kunnat kombinera dem två. Han satt fint på bakbenen och visste att man skulle buffa på matburken för att få mat. Han lärde sig aldrig öppna dörrar och var lite allmänt klumpig på höga höjder. Och en gång när vi var hos veterinären sa denne: Vilken gentleman! Han är så stilig!
Då blev matte varm om hjärtat! Sov i fred lilla Ferris!