11 år

Tittade i min kattpärm igår och lade märke till datumet över den första bilden. 980825, det datumet kom katterna till mig....och nu fick Ferris somna in på 090825....det var inte planerat men prick 11 år var han min katt.

Under dessa elva år har jag hyssat och vyssat, burit tills armarna varit helt slut, inte fått gå på toaletten ensam, torkat kräks, bannat när det har varit nödvändigt och uppmuntrat när det har behövts. Jag har haft hans lilla suckande och skakande kropp tryckt mot min när han haft feber, då ville han ligga jätte, jätte, jättenära. Jag har kammat och tvättat, matat och rengjort efter honom. Jag har aktiverat och lekt med honom, ibland såg han mest road ut när jag sprang efter bollar och tygråttor. Visst har han väckt mig ofta....ibland bara för att säga "Hej, Matte!"
Men det har bara varit ett kärt besvär.

Jag tog beslutet baserat på hans hälsa inte min! På slutet hade han svårt att hoppa upp i sängen och han missade knäet om han försökte hoppa upp. Jag förstår att för nån annan kan det ha varit svårt att se men med samma ögon som jag kunde se om han var sjuk, hungrig eller uttråkad så såg jag hur ont han hade. Ändå känner jag tvivel inför mitt beslut och pendlar mellan avgrundsdjup sorg och otrolig tacksamhet för dessa 11 år.