Ferris

I går när jag låg och var lite ledsen i ögat så kom jag att tänka på alla roliga minnen som jag har av mina små kissekatter. Som den gången när jag hade köpt en Raskerlimpa till frukost. Under natten hörde jag lite morrande och hur nån levde om i köket. När jag kom ut låg det Rasker över hela golvet och på det som var kvar av limpan satt det en liten svart kattunge och övade anfallsteknik.

Eller den gång när Ferris fastnade i ett träd högst upp. Han kom varken ner eller upp och runt stammen och alla grenarna satt det utdragbara kopplet. Jag var tvungen att gå hem med Musen, klättra upp i trädet, koppla loss kopplet från selen och bära hem Ferris. Kopplet? Det sitter nog fortfarande kvar i det trädet och lärdomen är: Använd aldrig Flex-koppel på en katt.

Eller den gången Ferris fastnade i ett annat träd. Det var fyra meter stam och en klyka högst upp. Han satt där och jamade förtvivlat. Jag övade tidigt in kommandot "Hoppa ner på axeln". Vilket är praktiskt när det gäller katter som vill ligga på höga spanytor. Så jag gjorde tecknet för "Hoppa ner på axeln". Det var så högt att han inte vågade. Jag lockade och pockade och snart stod grannarna och tittade ut genom fönstren. Jag hämtade min cykel och försökte komma högre upp..men det gick inte heller. Till sist hämtade jag kökspallen och stod där och lyfte upp den mot trädtoppen....folk som gick förbi tittade intressant. Nu gjorde Ferris ett vakert cirkushopp ner på pallen! Succé.

Han kunde säga "mamma" och ibland tittade han upp på dig och sa "Mu"...tänk om han hade kunnat kombinera dem två. Han satt fint på bakbenen och visste att man skulle buffa på matburken för att få mat. Han lärde sig aldrig öppna dörrar och var lite allmänt klumpig på höga höjder. Och en gång när vi var hos veterinären sa denne: Vilken gentleman! Han är så stilig!
Då blev matte varm om hjärtat! Sov i fred lilla Ferris!