Varje morgon när jag går till tåget...

för att ta mig till mitt arbete (pust, stön, stånk). Så tänker jag på hur sura alla människor ser ut.
Jag har mått så oförskämt bra den här hösten, mycket beroende på flytten, att jag går och ler hela tiden. Folk vänder sig om efter mig på gatan och glor - det tror väl att jag är lite lätt bakom eller hög på nåt. Jag är bara hög på livet!

Alla andra människor går i sina tillknäppta sociala masker, alla ser skitsura och skitupptagna ut, där de håller hårt i sina portföljer och skyndar iväg till sina jobb. Kom igen!
Det är ok att le - att faktiskt titta på sina medmänniskor med ömhet i blicken, att nicka åt varandra lite så där som vi svenskar gör när vi hälsar på varandra. Inga smackande kindpussar här inte, inga famntag.

Egentligen har vi det rätt så bra här, inga bomber faller, ingen sliter oss från våra hem mitt i natten och hugger ihjäl oss, vi svälter inte. Varför kan vi inte uppskatta det vi har, visst suger det att vi måste upp i ottan i smällkalla vintern för att ta oss till jobbet. Men vi har jobb att ta oss till. Vi borde ändra på alla våra jag måsten och göra dem till jag får istället.

Istället för Jag måste gå till jobbet = Jag får gå till jobbet.

Vi får släppa på den sociala masken...jag lovar...vi måste inte....men vi får.