I går var det nån....

...som snodde min cykel. Jag är nästan säker på att jag såg brottet när det begicks. PÅ avstånd såg jag en grupp om tre killar som stod vid cyklarna vid södra perrongen. Jag saktade in stegen för att inte hamna bland dem....vilket samhälle vi lever i va?....Jag är fullt inställd på att unga människor, speciellt unga killar i gäng skall behandla mig på ett inte så trevligt sätt.

Så jag saktade in på stegen och väntade på att de skulle fara, men när det gjorde det så satt en av dem på en damcykel med cykelkorg.....MIN cykel....Arghhhh!

Jahaja....min fina Silvertärna!

Jag blir fundersam när...

...Jag hör om det nya förslaget att man ska ha sjukintyg från första dagen vid sjukdom. Det är väl ett sjukt förslag om något. Skall man tvingas in till en vårdcentral om man har ett 24-timmars virus och spyr och har diarré? När man känner sig febrig och hängig och förkyld ska man sitta där och sprida sina virus i ett väntrum?

I det här avlånga landet så är det så att man blir sjuk ibland, vi blir förkylda och får influensor och andra åkommor med. De flesta av oss vet vad man gör vid en förkylning, ja, en svårare förkylning då, för vid lättare förkylningar så går vi ju och jobbar i alla fall. Behöver vi verkligen sitta och vänta och vänta och vänta för att en läkare ska skriva ett intyg när det bästa för oss och alla andra kanske är att vi kurerar oss hemmavid.

Jag gillar ..

att vara först på jobbet. Normalt brukar jag komma hit runt 10 i 7, ibland är städerskorna här men oftast är jag här alldeles solokvist. Jag gillar att puttra runt i min egen takt och gå omkring och sjunga i de tomma korridorerna.

Jag gillar morgongosiga Ferris när han trycker sin lilla kropp mot min och jamar sitt "Ska vi kliva upp?"-jamande.

Jag gillar regn. När hela världen går i moll....

Varje morgon när jag går till tåget...

för att ta mig till mitt arbete (pust, stön, stånk). Så tänker jag på hur sura alla människor ser ut.
Jag har mått så oförskämt bra den här hösten, mycket beroende på flytten, att jag går och ler hela tiden. Folk vänder sig om efter mig på gatan och glor - det tror väl att jag är lite lätt bakom eller hög på nåt. Jag är bara hög på livet!

Alla andra människor går i sina tillknäppta sociala masker, alla ser skitsura och skitupptagna ut, där de håller hårt i sina portföljer och skyndar iväg till sina jobb. Kom igen!
Det är ok att le - att faktiskt titta på sina medmänniskor med ömhet i blicken, att nicka åt varandra lite så där som vi svenskar gör när vi hälsar på varandra. Inga smackande kindpussar här inte, inga famntag.

Egentligen har vi det rätt så bra här, inga bomber faller, ingen sliter oss från våra hem mitt i natten och hugger ihjäl oss, vi svälter inte. Varför kan vi inte uppskatta det vi har, visst suger det att vi måste upp i ottan i smällkalla vintern för att ta oss till jobbet. Men vi har jobb att ta oss till. Vi borde ändra på alla våra jag måsten och göra dem till jag får istället.

Istället för Jag måste gå till jobbet = Jag får gå till jobbet.

Vi får släppa på den sociala masken...jag lovar...vi måste inte....men vi får.

Inne i en trötthetsperiod

Nu är jag inne i en sån där period där jag kommer hem och bara däckar. Orkar inte göra ett dugg hemma. Ferris ställer sig på mig och spinner titt som tätt eller jamar uppfodrande. Det verkar som om han vill säga....."Upp med dig, mata mig, lek med mig" och jag orkar bara inte.

Ja, jag vet....vitaminer, dagsljus, motion....det får en igenom den här perioden då kroppen ställer om sig från höst till vinter. Jag tar varma bad och äter choklad i stället :) det är bra för själen.

Dessutom är det skralt i pengaskrinet den här månaden.....och att äta nyttigt och leva nyttigt kostar mucho dinero.