Idag kom jag på en bra arbetsfilosofi

Idag när jag kände mig superstressad över att jag har typ tjugotvåtusen saker på min lista att göra så kom jag på ett nytt motto:

"When in doubt, plasta a bok".

När jag inte kan välja vad jag ska göra härnäst och har alldeles för många viktiga saker på agendan - då är det skönt att göra något praktiskt som att plasta en bok.

Att plasta böcker eller att sätta upp böcker i hyllorna får mig att nå ett zenliknande tillstånd - ett "nästan nirvana". Jag kan koppla bort tankar på stölder av böcker och äskande som ska skrivas (två av de tjugotvåtusen saker jag har på min Att Göra-lista) men ändå få lite handfast ordning på tillvaron.

När man har ett arbete som mitt så är det också skönt att kunna säga.......Idag har jag ÅTMINSTONE plastat böcker. Det är något jag kan ta på, något konstruktivt. Mycket av det vi gör är annars så omätbart.

Intressanta fakta

Antal personer som kan dödas av ett (1) kilo plutonium om det finmals och inhaleras: 84 000 000 000 personer.

Mängd plutonium i USA (1984): 190 000 kilogram

Dessa siffror multiplicerade: 16 000 000 000 000 000 personer

(Avdelningen : Människor är idioter.)

I natt så tänkte jag på min katt...

Jag har en varelse därhemma som är totalt beroende av mig. Min katt Ferris. (Ferris efter 80-talsfilmen Ferris Buellers´ Day Off. Jag var förtjust i Matthew Broderick en gång i tiden.)

Han kan verka nonchalant, visserligen, som när han släntrar fram till dörren när jag kommer hem då han verkar säga "åh, det är du....ge mig mat!" Men sanningen är att han är totalt beroende av mig, att jag tar hand om honom och möter hans dagliga behov.

En katt är precis som ett barn och ändå får jag inte vabba för vård av sjuk katt, detta finner jag är djupt orättvist. Betänk då detta.

1. Jag har inte sovit en hel natt sen jag skaffade katt! Det var åtta år sen! Alla småbarnsföräldrar går igenom den här fasen, men era barn växer upp och får vettiga sovtider!!! Jag stiger fortfarande upp och ger honom mat, ömhet och vad han behöver varje natt.

2. Jag får inte gå på toaletten själv. Jag får inte gå någonstans själv egentligen, utan helst vill han ligga precis på mig hela tiden, jag bär tills mina armar domnar.

3. Jag oroar mig för om han äter som han ska, om han kissar och bajsar som han ska och ibland önskar jag att han kunde tala om vad som är fel istället för att bara jama. "Men säg vad du vill då"!

4. Jag får dåligt samvete och känner mig som en usel matte om jag är borta från honom för länge.

5. Ringer jag hem från en konferens så håller kattvakten upp telefonen mot hans öra så att jag får prata med honom.

6. Han brer ut sig i sängen så att jag får sova på en kant med en flik av täcket över mig, men jag är ändå lycklig för att han äntligen har somnat.

7. När jag åker till mina föräldrar med honom så säger jag "nu åker vi till mommo och morfar".
Sjukt! Eller hur?

8. Jag har spenderat timmar på knä på golvet med att försöka roa honom med en boll "var är bollen? var är bollen?".

9. Jag har gått ut på stan med intentionen att köpa kläder till mig själv och kommit tillbaka med en påse kattmat och en ny kattmyntamus.

10. Jag är stolt över honom. Berömmer man min katt så berömmer man även mig. Jag blev överlycklig när en veterinär en gång sa "Han är så vacker och vilken gentleman han är".
Myyyyys.

Idag tänker jag på det här med...

I dag tänker jag på det här med Jobbet. Är det nåt i mitt liv som jag är ambivalent över så är det mitt jobb, på mer än ett sätt.

Jag har ett arbete som jag älskar men jobbar på en arbetsplats som är rätt så usel.
Det är det första jag känner ambivalens över.

För det andra, om jag hade ett val så skulle jag inte jobba alls. Jag förstår mig inte på alla de där människorna som säger "Om jag vann en massa pengar så skulle jag ändå fortsätta jobba".
Det skulle inte jag....jag skulle säga upp mig på direkten och spendera resten av livet med att studera och själv föreläsa och välja i perioder om jag ville jobba deltid eller som volontär.

Men det dagliga 8-timmars slitet skulle jag aldrig välja. (För mig handlar det nu snarare om 10,5-timmars slitet eftersom jag pendlar.) Nu behöver jag ju pengarna....så jag har inget val.
Att jobba 40-timmarsveckor är bara ångestfyllt och i själva verket så är ju ens liv inte ens eget
utanför de där 40-timmarna. Då måste man se till att man kan jobba nästa dag och nästa dag och nästa dag....arbetet lägger man ju egentligen aldrig ifrån sig. Till och med när man sover löser man problem som man har på jobbet.

Att jobba är kort sagt jobbigt.

Ibland kan jag också känna mig dåligt kompenserad för det arbete jag utför, inte för mitt själva yrke (som jag älskar att utföra) utan för den inkompetens och det oengagemang som vi möts av från vår ledning. Alla de där som borde bry sig som inte gör det. Det gör vårt arbete än mer en möda.

Allt som oftast på jobbet så repeterar jag följande lilla ramsa för mig själv:

I, The unwilling
Led by the unknowing
Am doing the impossible
for the ungrateful
I have done so much
with so little
for so long
that I am now qualified
to do anything
with nothing.

Fast med handen på hjärtat..så måste jag erkänna att jag i bland kan bli uttråkad på helgerna och längta till måndagen. Då längtar jag till alla bokälskande elever som överraskar mig och utmanar mig.....inte till själva "stånga-huvudet-blodigt-mot-väggen"-verksamheten.
Som sagt, Jag är Ambivalent.